18 år

Idag fyller dottern 18 år och jag kan inte träffa henne. Det är hårt, jättejobbigt.
Det senaste dygnet har varit ner och upp. I går morse fick jag ett brev där hon var jättelessen. Hon förstod sig inte på mexikanarna, hon bodde i en tråkig del av landet, familjen tog emot henne bara för att de måste, hon fick inte ihop en födelsedagsfest och hon kände att hon inte hade några kompisar. Jag blev alldeles svettig och det värkte i hjärtat. Jag ville bara få hem henne och krama henne.
Men jag kan ju inte rädda henne, det går inte. Jag skrev en brev tillbaka och berättade att hon inte misslyckats, varken hon eller hennes situation var tragisk och att jag visste att hon skulle klara av den här situationen också, helt på egen kraft.
Dottern fanns där i huvudet hela dagen, tankarna malde på och jag var så lessen. Det var inget brev i eposten när jag kom hem.
Så på kvällen var hon inkopplad på MSN såg jag och jag skrev ett hej. Ingen svarade och jag blev svettig igen. Nu ville hon inte prata med mig,. Vad hade hänt? Hon brukar alltid svara även om hon har andra chatt på gång. Åh! så konstigt.
Men det visade sig att en kompis, kanske lite mer än en kompis, hade ringt upp och hon pratade med honom. Och vi chattade och hon var så glad igen och allt var OK och jag behövde inte oroa mig. Ibland blir man bara såå lättad. Brevet hade varit en tillfällig ångestattack, en tillfällig deppighet. Jag blev så glad så jag ringde upp, jag skulle ju ändå ringa på hennes födelsedag och så dax var det bara några minuter kvar till den stora dagen. Det var skönt att prata med henne, hon lät glad och nöjd igen och allt skulle ju ordna sig. Födelsedagsfest skulle det bli. Med glögg och pepparkakor och djungelvrål.
Bara en liten stund efter att vi lagt på fick jag, tillsammans med flera andra med spanska namn, en inbjudan till fördelsdagfest på torsdag. En lång inbjudan, naturligtvis på spanska och jag förstod ingenting men det såg bra ut och min dag var räddad. En lång dag som slutade väl.

På eftermiddagen hade jag också skickat iväg en epost med dotterns födelsedagspaket. Pappan och jag har köpt presenter till vårt fadderbarn i Vietnam. Hans glädje över ryggsäck, pennfodral och en evighets-ficklampa får bli present till dottern. Körkortet som vi lovat henne som 18års-present fär vi lösa så småningom.

Idag känns allt bättre, huvudvärken har lagt sig och nu ser jag fram emot julen. Vi skall ringa till dottern och det skall! kännas OK att hon är långt där borta och firar jul i ett varmt Mexiko, det har jag bestämt. Viva!