I går chattade dottern och jag igen. Det är härligt med den kontakten. Hon skrev att hon inte blev ledsen av hemlängtan nu - så ofta... -det hade liksom gått över. Det var härligt att veta.
Vi diskuterade massakern i Tusby. Ingen av oss begrep hur killen fungerade och funderade på hur det kan gå så illa med en ung människa. Vi gladdes åt ryktena om bröllop för Viktoria och Daniel (som jag läst om på löpsedlarna, faktiskt). Vi är väl inga monarkister nån av oss men några småprinsessor och småprinsar är väl gulligt och så vill man ju att de blir lyckliga.
I mexiko får man gå från lektionen för att bikta sig, berättade dottern. En munk går omkring ock knackar på alla klassrumsdörrar och frågar om det finns någon som vill bikta sig för honom... med honom? Lite intressant men kanske fyller bikten en viktig funktion? Hon deltar inte längre i scouternas möten, det blev för religiöst för henne och jag förstår det. Hon har fått sin roll i julspelet också, träd! Det blöir nog bra, ingen språkförbistring i alla fall :-)
Kortet skickade jag i väg i går, fredag och det skall vara framme på tisdag eller kanske till och med måndag. Det skall ta 2 arbetsdygn. Hur det nu skall gå till, det tog ju nästan längre tid för dottern att resa dit. Då jag vet att det är klart kan jag kanske börja slappna av. Då fattas bara studentvisat - inte klart fast det är c:a dygn 80 av de 90 dagar hon får stanna som turist. Manana, kanske? Inte har hon heller bytt återrese-datumet, hon behöver leg. för det. Moment 22, någon? Jag blir så trött!
Så fort allt ligger klart skall jag börja utvärderera hela den här processen, tror jag. Repetera och lägga det bakom mig. Dottern fyller ju 18 år i december och då är hon ju vuxen och klarar allt själv. Visst!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar