I går träffade jag dotterns klassföreståndare från högstadiet. Hon undrade hur dottern hade det och jag kunde berätta att hon var på utbytesår i Mexiko. Tänk att man kan vara så stolt.
Nu har jag lite till att lägga i lådan; Djungelvrål, pepparkakor, till både dottern och familjen, svenska pepparkakor måste de ju få smaka, och knäckebröd. Djungelvrål var ett önskemål, knäckebrödet behövde hon inte, tyckte hon. :-) men jag skickar i alla fall. Jag skickar nog en förpackning svensk, glutenfri pasta också.
Skolan verkar fungera bra även om pedagogiken är helt annorlunda. Dottern tar alla tillfällen att lära sig nya ord och få flyt i spanskan. Jag tror ändå hon saknar diskussionerna och samtalen i den svenska skolan. Det sociala fungerar bättre men hon har fortfarande svårt att slappna av och vara så naturligt framfusig som mexikanerna. Det är intressant att förstå hur tillknäppta vi svenskar( dottern och jag i alla fall) är, och beroende av klara besked. Dottern funderar och analyserar och lär sig massor.
Annars känner jag verkligen för att svära idag. Dottern kollade på posten i Monterrey på måndag eftermiddag och där fanns inget kort...då... När jag fick besked om det vågade jag inte vänta längre utan ringde och spärrade kortet på tisdagsmorgonen. I morse fick jag besked om att kortet kommit fram. Attans! som dottern så träffande skrev.Det här är så jobbigt. Jag är trött på administrativt strul, det tar så på kraftern, det snurrar i huvudet och jag blir okoncentrerad, stressad och trött. Men, i alla fall, ett nytt kort kommer i morgon och på måndag skickar jag det med DHL. 663kr åt skogen + stress.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar