12

Idag är det dotterns dag 12 i Mexiko.
Hon skriver att allt är bra. I skolan har hon ett bra schema även om den obligatoriska fysiken är ett stort ..men...inget för en samhällsvetare. Hon läser någon sorts förstärkningsspanska med lite yngre elever och har där en jättebra lärare. Det verkar vara så lyckat och hon fick 100% rätt på det första provet. Det stärkte hennes självförtroende. Hon klarar spanskan lite bättre än hon hade trott, förstår de flesta sammanhang och klarar att prata med både klasskamrater och vuxna. Kul. Jag är så stolt över henne.
I breven skriver hon att hon saknar oss och då värker det till i magen på mig. Jag vill inte att hon skall må dåligt! Då känns det som om jag utsatt henne för denna "fara" och att jag kan inte rädda henne. Hon är bortom räckhåll för mig. Å andra sidan - det finns alltid en andra sida, eller hur? - tror jag inte hon vill vara utan detta och hemlängtan är något hon får leva med. Nu och säkerligen också i framtiden. Hellre slå huvudet i väggen än aldrig använda det!