Här hemma "hemma" börjar allt bli vanlig vardag. Dottern är inte här, hon är i Mexiko. Hennes rum är tomt och där står fortfarande den tvätt jag inte hann/orkade tvätta förra helgen. Det är onekligen tomt. Dottern och jag har kontakt via e-post och det är ju egentligen fantastiskt med tanke på avståndet.
I Mexiko däremot är det fortfarande lite ledsamt. Dottern har inte kommit in i något socialt sammanhang, skriver hon, och det känns ensamt. Jag skriver att man måste ge det sociala liiite mer tid. 3 veckor är ingen lång tid. Det tar tid för tempramentsfulla mexikaner att vänja sig vid och lära känna en något mer kylig svenska....och vice versa. Under helgen har dottern haft tid att fundera och tänka för mycket så nu har vi bestämt att vi inte skall skriva mer förrän till nästa helg. Å då är jag övertygad om att det kommer att se ljusare ut. Å mammor har alltid rätt!
Det är intressant att dotterns längtan efter något nytt och spännande visade sig vara just det, nytt och väldigt spännande och då, naturligtvis, inte helt lätt att anpassa sig till. Vem hade kunnat ana detta... :-)
Annars är rapporterna positiva: maten funkar och är jättegod. Det är mycket majsbröd, salsa, pommes frites, chili och lime. Familjen är trevlig och deras lilla valp kul att försöka uppfostra. Spanskan utvecklas och hon är så nöjd med att hon kan hantera den så bra, bättre än hon trodde. Där har självförtroendet fått en rejäl knuff framåt..uppåt..? Uppvärmningen i Bolivia var ju inte helt fel heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar